Hösten är här. Dags att fara hem igen till stan, efter alla sköna veckor på torpet i Nordingrå. Hon vet vad som ska göras, stänga vattnet, låsa fönsterluckorna, stänga grinden. Och mycket mera. Hon har ju varit med förut - ända sedan tioårsåldern.

I år fyller hon 77.

Möt Eva Genin - sommarboende med svårslaget rekord

 

Bor: I Nordingrå tre månader på sommaren, resten av året i Paris.
Familj: Min man Claude, som är fransman, tre vuxna barn och sex barnbarn.
Vad gör du på fritiden? I Paris ägnar jag mycket tid åt våra barnbarn – sitter barnvakt, hämtar från skolan etc. Rycker emellanåt in i krissituationer för utsatta hemlösa i våra kvarter. Och jag hjälper ibland min man, som arbetar i en ideell organisation till stöd för arbetssökande. Vi bor centralt i Montparnasseområdet, och har ett stort kulturellt utbud inom räckhåll – teatrar, muséer, biografer, restauranger – det är bara att välja.


Foto: Claude Genin

I Nordingrå ser fritiden helt annorlunda ut, med kroppsarbete dagen lång i ur och skur. Vi har ju både hus och mark, som ska skötas och underhållas! Vi umgås också mycket med alla trevliga och hjälpsamma ortsbor, som vi känner sedan långt tillbaka.
Vart åker du helst på semester? Till Nordingrå förstås, kan inte tänka mig något annat.
Har du något speciellt barndomsminne? När vi som barn gick genom skogen till Bönhamn mitt i den ljusa sommarnatten för att följa med fiskarna ut och ta upp strömmingsnäten – vilken lycka! Redan kl. sju på morgonen kom strömmingsbilen. Då skulle fisken vara klar i lådorna för vidarebefordran inåt landet.

Så såg det ut i Bönhamn på den tiden, i gistvallen hängde näten på tork.  Johan Bergkvist gälar strömming.
Foto: Anna Greta Tjäder, Viktor Lundgren, Länsmuséets samlingar.

Då var det liv och rörelse i Bönhamn. Där fanns många barnfamiljer, en del hade lagård att sköta och dagsarbete ute i bygden. Surströmmingsinläggningen pågick för fullt sommartid. Vi barn tyckte allting var hemskt spännande.
Har du någon du beundrar – någon idol? Jag tycker nog, att Nordingråborna är beundransvärda allihop. De är företagsamma och kämpar på för en levande bygd. Tänk bara på alla dem, som just nu arbetar ideellt med ”Fiber i Nordingrå” – helt otroligt! Som idol sätter jag fysikern Marie Curie på första plats. Hon kom till Paris från sitt hemland Polen under senare hälften av 1800-talet, upptäckte radium och polonium tillsammans med sin man, fick två Nobelpris. Hade dessutom en dotter som även hon fick Nobelpris längre fram.
Finns det något du gärna skulle vilja lära dig? Att bli mer tekniskt kunnig. Att bli skicklig i köket, lära mig laga riktigt god mat.
Vad tycker du är dina starka sidor? Sätter ärlighet, pålitlighet och respekt för andra högt på listan. Är intresserad av människor och deras handlingar och tankar. Jag har med åren fått en viss livserfarenhet och i och med att jag bor i två ganska olikartade länder har jag kanske blivit litet mer vidsynt och tolerant?
Och dina svagheter? Har svårt att ändra åsikt, när jag anser att jag har rätt.
Något vi inte vet om dig – några dolda talanger? Jag hoppar i sjön direkt efter vår ankomst hit i maj. Vattnet är svinkallt förstås, men i ska jag. Så jag är nog något av en vinterbadare!!

Sommaren 2014 var badvattnet alldeles för varmt för min smak - 26 grader!!

Vad gör dig glad/riktigt arg?  Glad blir jag när våra barnbarn kommer med sina härliga och ofta mycket kloka kommentarer till allt konstigt här i världen. Över att jag är omgiven av en härlig, uppfriskande familj och att vi alla –särskilt vi äldre – kan hänga med.
Arg, upprörd och ledsen blir jag när barn får lida, var det än sker i världen.
Finns det något du drömmer om att få uppleva/göra? Eftersom jag innerst inne nog är en liten fegis, vill jag absolut inte vara med om någon hisnande upplevelse. Bara något jordnära, som har med naturen att göra. Och jag drömmer om en mindre självisk värld, där vi gör vad vi kan för att få ett bättre liv för alla – inte bara för oss själva. En utopi?
Vad är det bästa med Nordingrå? Den vackra naturen, med sitt skiftande, leende landskap. Här finns skogar, berg och dalar, sjöar och det skimrande havet. Här vill jag vara. I flera år till, hoppas jag. Som det står i ”Visa till Nordingrå”: Att uti Nordingrå få bo, det är må ni tro bra för att få ro, i tysta pelarsalar och bland alla berg och dalar”.

Eva berättar mera:

Somrarna i Nordingrå
När jag var 7 år flyttade mina föräldrar till Bredbyn. Min pappa var distriktsveterinär och på 40-talet berättade en kollega från Skog för honom om den fantastiska naturen i Nordingrå. Pappa började leta efter ett sommarställe här och fick tips om ett torp med bostadshus, ladugård och bagarstuga. Det hade stått obebott i flera år och var förfallet, med råttbon överallt. Men pappa köpte, läget var så fint. Allt var mycket primitivt, vi hade järnspis,  inget vatten – vi fick tvätta oss nere i sjön, badade varje dag. Där fanns redan en sommarfamilj,  de hade fem  barn, hundar och katter, så min bror Per Olov och jag fick genast lekkamrater. En bonde ägde marken runt torpet och där gick kor och kalvar på bete hela sommaren. Det var rena paradiset för oss barn.

Per Olov och jag växte upp och bildade båda familj, vi fick barn och barnbarn – och med tiden var vi så många att det blev ont om plats. Så 1994 köpte Claude och jag ett Skidstahus, som löste våra bostadsproblem. Mina tre barn är vuxna nu, har familj och egna barn – och alla älskar  Nordingrå. Jag har tappat räkningen på hur många gånger de varit här. Men för egen del – det här är min SEXTIOFEMTE sommar i Nordingrå! Kan det vara rekord?

Familjen
Jag kom till Frankrike för att förkovra mig i franska,  läste i Poitiers, där jag mötte Claude som också studerade där. Vi gifte oss i Nordingrå kyrka 1960. Han lärde sig snabbt svenska och när barnen kom, blev de helt naturligt tvåspråkiga.Tala svenska gjorde de med oss, och läsa svenska lärde de sig på TV – tack vare Pippi Långstrump. Det fanns ju undertexter! Det var därför aldrig några problem för dem på somrarna i Sverige, de fick lätt kontakt med folk och kände sig hemma här. När de kom upp i tonåren, fick de jobb på Arnes sjöbod. De följde med hit, år efter år, utan några som helst protester.


Familjen samlad 2008. Sonen Yonel saknas (tog bilden) och två barnbarn som föddes senare.

I början var det inte så lätt att ta sig hit. Vi har aldrig haft bil, det är omöjligt när man bor i centrala Paris. Så till Nordingrå åkte vi tåg, det tog två nätter och en dag. Det var inte lätt, med tre barn. I Mellansel hämtades vi av Per Olov, och väl framme var det moped som gällde. Senare började vi flyga till Arlanda och därifrån vidare med buss eller hyrbil, som vi behöll hela sommaren. Nuförtiden är allt mycket enklare. Nu är vi bara två som reser upp i maj – barn och barnbarn kommer senare och hälsar på i etapper. Det går inte en sommar utan att de kommer hit. Nordingrå betyder väldigt mycket också för dem. Som storstadsbarn har de här fått uppleva en helt annorlunda värld, alldeles inpå knuten. Tystnaden. Skogen med fågelsång, älg, räv och rådjur, smultron och blåbär, doften av nyslaget hö  –  barfotaspring i gräset och morrondoppet nere vid sjön. Vilka fina barndomsminnen. För tre generationer!

Text och foto: Anna Greta Tjäder