Profilen Helge Nordin

Det var den vackra naturen, som lockade honom till Nordingrå.  Sommarstället förvandlades med tiden till åretruntbostad och för sexton år sedan flyttade han hit för gott.  Möt en man som rest mycket och sett det mesta av världen – men som har Nordingrå i sitt hjärta.

 

Bor: Västervalto 109, Nordingrå
Familj: Min fru Maude, tre barn, två barnbarn och ett barnbarnsbarn
Yrke: Pensionär sedan 16 år tillbaka

Vad gör du på fritiden? Jag bowlar. Bowlingen har blivit något som tar den mesta tiden idag.
Promenerar  i skogen. Åker spark och skidor.

Vart åker du helst på semester? Numera reser vi till städer i Europa, där vi inte varit förut. Min absoluta favoritstad är Paris – men där har jag förstås redan varit 22 gånger i jobbet…. Och vi åker gärna till Madeira.

Har du något speciellt barndomsminne? Ja, det är somrarna hos farmor och farfar i Ramvik.  När jag var 5 år skickade mamma och pappa mig ensam till Ramvik med tåget från Stockholm. Tillsammans med mina kusiner och alla kompisar jag fick där hade vi så roligt, det blev fotboll, massor med lekar. Året efter minns jag också en resa till min farbror och kusin i  Härnösand. Ensam på tåget då också. Dessvärre var det ingen som kom och mötte mig när jag kom fram. Där satt jag på min lilla väska på stationen i två timmar, innan de kom och hämtade mig. Som tur var hade mamma ringt och undrat, om jag kommit fram? De hade glömt tiden när jag skulle komma…

Har du någon du beundrar? Min fru och Foppa.

Finns det något du gärna skulle vilja lära dig? Jag skulle vilja arbeta i trä, gå vidare och lära mig mer inom  snickeri.

Vad tycker du är dina starka sidor? Jag har lätt för att umgås med folk. Och jag mår bra av att hjälpa andra.
Och dina svagheter? Är nog litet för het ibland. Speciellt vid tävlingar!

Något vi inte vet om dig – några dolda talanger? Jag är praktiskt lagd.  Maude kan intyga att jag är bra på att diska. Och jag är absolut inte nån dystergök! På bra humör för det mesta.

Vad gör dig glad/riktigt arg? Jag blir glad när jag möter ärliga, vänliga människor.
Arg  blir jag på falska, oresonliga personer.

Finns det något du drömmer om att få uppleva/göra? Det första jag tänker på är att få återse Maldiverna. Vi har varit där. Helt underbart. Tänk dig, 80% av alla dina upplevelser sker UNDER vatten. Själv hade jag vad man kan kalla ”närkontakt” med en haj. Och en sköldpadda var så nyfiken på mig att jag kunde stryka den över skölden.



På Maldiverna med goda vänner - Maude tog bilden.

Vad är det bästa med Nordingrå? Naturen. Människorna.

Hur skulle du vilja utveckla Nordingrå? Kanske utöka antalet bowlingbanor från fyra till åtta? Det skulle vara bra.
Och framför allt ett äldreboende i centrala Nordingrå!

 

Helge berättar mera


Svårt sjuk
Jag är född och uppväxt i Stockholm, på Söder, och gick i skola på Katarina Södra. Fick tbc när jag var sju år och låg på barnsjukhuset Samariten i åtta månader, sen på sanatorium i tre. Den tidens botemedel var grädde, som jag fick dricka varje dag och smör, som breddes tjockt på mina smörgåsar. När jag fick återvända till skolan, var jag spenslig och klen. Sjukdomen hade tagit hårt. För att inte anstränga mig för mycket fick jag inte vara med i träslöjd och gymnastik, just det jag tyckte så bra om.

Yrkesutbildning
När jag var fjorton kom jag in på Sundbyholms Internatskola, som hade en linje Mekanisk verkstad parallellt med teori.  De andra i min grupp var alla äldre, en del över tjugo. Och jag, liten och svag, blev genast deras hackkyckling. Idag heter det mobbing. Där fanns en person, som var en obehaglig typ. Han gick barfota trots att golvet var fullt av metallspån och skräp. Han blev min värsta plågoande. Skolans ledning gjorde ingenting, trots att de visste om att jag blev slagen  Det gick så långt, att jag rymde. Men jag fick åka tillbaka och allt fortsatte som vanligt. Till slut tyckte några av de äldre grabbarna att det räckte med mobbingen, så de blev mina beskyddare. Senare fick jag sluta utbildningen i förtid då jag tyckte att skolan inte hade något att lära mig.

Jobb och karriär
Åren efter skolan upplevde jag som rena paradiset. Jag bodde hemma, blev inte slagen, hade jobb på LM Ericsson. Hade lön! Gick en utbildning till svagströmselektriker. Det tog tre år att bli klar. Då var jag nitton. Efter en kort period på Svenska Radio AB lyckades jag få jobb på Philips telelaboratorium mitt i stan. Började läsa in en ingenjörsexamen på kvällstid, det tog fem år.
  
Tiden på Philips var full av utveckling och nytänkande. Jag var bland annat med och byggde den första radarstationen. En gång fick jag i uppdrag att åka ut som ”reparatör” ombord på en av marinens stora motortorpedbåtar. Radaranläggningen fungerade inte  - och dan därpå skulle kungen, då Gustav VI Adolf – komma på besök och få en demonstration! Det visade sig vara ett mekaniskt fel – en sprint som hade gått av. Men hela det elektroniska systemet slogs ut. Jag blev kvar på Philips i elva lärorika år.

Här rattas det på Textronics oscilloscope - ett instrument som användes dagligen i jobbet.

Så gick jag över till Facit, det var på 60-talet, då det verkligen började hända saker och nya avancerade hjälpmedel  och tekniker helt förändrade kontorslivet.  Där var jag bland annat med och tog fram den första datorn - obs. med 16kb kärnminne. Jag avslutade mitt yrkesverksamma liv på två elektronikföretag, där jag som marknadsföringschef hade hela världen som mitt arbetsfält. Reste mycket, deltog i stora elektronik- och teknikmässor, gjorde kundbesök, byggde kontaktnät. Ett jobb som passade mig perfekt. 

Idrott och fritid
Pappa tog mig med till Stockholms Stadion där jag såg Arne Andersson och Gunder Hägg tävla. Världsrekorden haglade. En annan idol var Arne Åhman som tog OS guld i London. För min del var resultaten mer blygsamma, men jag orienterade, sprang maraton, åkte både långfärdsskridsko och cykel – ja, jag tävlingscyklade faktiskt.

1957 var jag på bilsemester i Norge tillsammans med en kompis på Philips. Här på Galdhöpiggen.

Idag spelar jag bowling. Så fort Kusthallen stod klar med sina 4 banor var jag fast. Engagerade mig helt och fullt i verksamheten, startade tillsammans med Mats Lundström Nordingrå bowlingklubb,  ”skolade in” barn och ungdomar, fick med pensionärsföreningarna.  För min insats utsågs jag 2006 till Årets Noling med följande motivering:

”Har för bygden och Kusthallens Bowling betytt oerhört mycket. Med eldsjälens ideella vilja har han hjälpt samt stöttat bygdens skolor och ungdomar, drivit och utvecklat bowlingkulturens ädla konst till att bli en viktig resurs för och utanför vår vackra bygd”.

 Glada Nordingråpensionärer deltar i tävlingen Seniorstriken i Sundsvall.


Vår vackra bygd
Genom farmor och farfar i Ramvik kände jag väl till Nordingrå.  Vi brukade åka ut hit när jag hälsade på på somrarna,  så jag visste redan tidigt hur vackert det var. Maude och jag började fundera på ett sommarställe. 1972 köpte vi  ett hus i Valto på anbud – ett riktigt renoveringsobjekt. Där kom grannarna till hjälp – särskilt Bertil Vestin, som byggde om och byggde nytt med enastående resultat. Och Elna och Ingemar Öhlén, som varit våra vänner alltsedan första dagen.  I Valto firade vi jul varje år, kom upp på alla semestrar. När jag gick i pension, var det dags att bestämma var vi ville bo resten av livet. Trots att vi också hade ett ställe på Öland, var det aldrig någon tvekan. Det blev naturligtvis Valto.



Har haft tur
När jag ser tillbaka känner jag starkt att jag haft turen med mig. Vid tre olika tillfällen var jag med om olyckor och tillbud, som hade kunnat kosta mig livet. Men jag klarade mig oskadd – kom undan med blotta förskräckelsen. Jag har fått  leva i en spännande tid fylld av utveckling och ny teknik och fått jobba på intressanta företag, fått resa och se mig om i världen.  Ändå – när allt kommer omkring, är det viktigaste nog att ha en fast punkt i tillvaron. Och det är för mig Nordingrå.

Text: Anna Greta Tjäder
Bild: Helge Nordin, Anna Greta Tjäder