1988 fick de på Konserthuset i Stockholm ta emot medalj som framstående mjölkleverantörer.
I guld. Ur kungens hand. Den 2 december 2012 var det dags för en ny utmärkelse, nu i Nordingrå kyrka. Här kommer ett porträtt av Årets Noling och

Månadens Profil i december 2012
Ingemar och Elna Öhlén

Ingemar Öhlén avled i början av januari 2013 - bevarad i varmt minne.

Bor
I Körning, vid vackra Vågsfjärden

Familj
Vi har tre barn, två söner här i Nordingrå och en dotter i Husum och fyra barnbarn

Yrke
Vi är sedan många år glada pensionärer, men vi har varit bönder under hela vårt liv

Vad gör ni på fritiden?
- Jag är med i sångkören, säger Elna, och jag hjälper till på Hembygdsgården vid större arrangemang, som nationaldagen och midsommar. Är engagerad i EFS och i kyrkan. Och så tycker jag om blommor, jag har en rabatt som blommar hela sommaren!
- Jag tycker om att fiska abborre, säger Ingemar. Och så löser jag korsord! Och både Elna och jag följer nyheterna, vad som händer ute i världen och här hemma

Vart åker ni helst på semester?
Vår första semester var 1966, då hade vi varit gifta i 11 år. Vi ordnade ersättare i lagårn och gjorde flera resor med våra grannar, Helge och Maud Nordin. Till Skottland, Holland, Belgien och den engelska landsbygden. Vi åkte bil och fick se så mycket. Vi var till Paris! Nuförtiden gör vi inga resor, men vi har många fina minnen.


Bilsemester i Edinburgh och Paris med Helge och Maud Nordin

Har ni något speciellt barndomsminne?
- Det jag minns än idag, säger Elna, är en stor fin karamell. Jag var kanske 5 år och fick den alldeles ensam, jag behövde inte dela den med någon av mina 5 syskon. Den var bara min. Vilken lycka! Och så minns jag när jag fick scharlakansfeber med komplikationer och fick ligga i Övik i karantän på Epidemin i över 3 månader. Inga besök, bara skriva brev hem, det var hemskt.

- Vi var många pojkar i Vallto när jag var barn, minns Ingemar. Hjalmar Wallins pappa lejde en taxi för att åka till Sandö och se bron, som höll på att byggas. Jag hade tur, och fick följa med. Några dagar senare rasade bron. Och strax efteråt bröt kriget ut. Det var starka upplevelser för mig.

Finns det någon ni beundrar?
Elna: Moder Teresa.
Ingemar: Han vid Virta Bro (Sven Dufva, känd för plikttrohet och mod, i Fänrik Ståls Sägner av Johan Ludvig Runeberg)

Något du gärna skulle vilja lära dig?
- Jag skulle gärna vilja kunna spela piano, säger Elna.
Ingemar lutar mer åt praktiskt hantverk:- Hemma hade vi en egen smedja, smide var roligt. Jag kunde göra allt som behövdes för jordbruket men hade gärna lärt mig mera om själva smideskonsten.

Vad är era starka sidor?
Om Elna säger Ingemar:
- Hon har så många starka sidor och är så duktig på så mycket, att jag kan bli irriterad!
Om Ingemar säger Elna:
- Han är bra på ekonomi. Och så är han jättebra på att skala potatis!

Och era svagheter?
- Ingemar kan ha kort stubin ibland, säger Elna.
Och Ingemar kontrar:
-Hon kan vara litet för noga, ser alldeles för bra. Minsta lilla fläck gör att jag måste byta kläder – och det gör jag ju förstås, men under protest!

Något vi inte vet om er – dolda talanger?
- Jag kan mycket om skogen, säger Ingemar. Har gått i skogen hela livet och kan det mesta om skogsbruk. Så länge det bedrevs som hantverk, vill säga. Dagens stora skogsmaskiner är inget för mig.
Elna säger Jag är bra på att baka!

Vad gör dig glad/riktigt arg?
Ingemar svarar först; - När jag klarar svåraste korsordet!
- Jag tycker det är roligt att åka ut en tur i bil, säger Elna. Åka runt i Nordingrå, - bara jag inte behöver köra själv!
- Arg blir jag av oärlighet och falskhet, fortsätter hon, det värsta jag vet är folk som går bakom ryggen. - Där är vi helt överens, säger Ingemar.

Finns det något ni drömmer om att få göra/uppleva?
Vi har haft det bra tillsammans, ett bra liv på alla sätt. Det finns inget vi saknar, vi är nöjda. Våra barn klarar sig bra, och barnbarna är toppen. I Vallto går musiken i arv från Lage och Sara till deras barn, de sjunger och spelar och det är en stor glädje för oss.

Vad är det bästa med Nordingrå?
Här är lugnt och tryggt. Människorna känner varandra, bryr sig om varandra. Här finns en mycket fin gemenskap, i kyrkan, EFS och SPF. Här har vi våra rötter.

Hur skulle ni vilja utveckla Nordingrå?
Vi måste få hit flera fastboende, yngre människor, barnfamiljer. Det finns gott om hus. Det får inte bli sommarställen överallt, bygden måste leva även på vintern. Vi måste ha kvar service och skola.


1988 fick Ingemar och Elna guldmedalj för 28 års prickfria mjölkleveranser

Ingemar och Elna berättar mera

- Jag var 16 år när pappa dog, berättar Ingemar. Han var bara 57 år och i sin krafts dagar. Brusten blindtarm. Och helt plötsligt låg allt arbete på mig, vårbruk, sådd och slåtter – det var ett stort ansvar.

- Ja, man blev fort vuxen, flikar Elna in. Så fort man hade gått och läst och fyllt 14 måste man ut och arbeta, man måste klara sig själv. Men det var ju så för alla. Jag tänkte att jag aldrig skulle gifta mig med en bonde, för då skulle man ju aldrig ha en ledig stund! Men det blev så ändå – jag blev ju kär i en bonde. Det har jag aldrig ångrat!

-1982 brann lagårn, berättar Ingemar. Åskan slog ner två gånger. Korna var tack och lov ute på bete, och vi fick ut kalvar och grisar så inga djur brann inne. Men allt hö brann upp. Då lånade vi ut alla djur till bönder runtikring och satte igång att bygga nytt. Det tog ett år och gick på 1,5 miljoner. Då hade jag nytta av min ”ekonomi”, jag såg till att alla räkningar och utgifter betalades i tid och vi slutförde bygget utan en enda anmärkning!

1992 sålde vi till Lage. Han var som född till bonde och hade redan varnat mig . ”Pappa, när jag tar över, ska jag göra om allt det här”. Och så blev det. Han har byggt ut två gånger redan, har idag 80 mjölkdjur och lika många ungdjur, har två anställda.
Äldste sonen Markus provar nu på som bonddräng.

För Elna och mig fanns inget ”prova på”. Det var bara att ta i. För att trygga vår försörjning arbetade jag i början på stuveriet i Kramfors. Upp och iväg till bussen tidigt varje morron, vi började jobba halv sju. Ibland var jag inte hemma förrän vid 10-tiden på kvällen. Elna var ensam hemma, skötte allt, djur och lagård – och barna. Men när tredje barnet var på väg insåg vi att vi måste minska på hennes arbetsbörda. Och jag sa upp mig och blev bonde på heltid. Skulle vi klara oss? Jodå, allt gick bra.

Elna och jag har som bönder gjort en helt fantastisk resa genom åren. I början hade vi en häst och mjölkade korna för hand. Sedan kom traktorn, och rörmjölkning. Idag har Lage 4 traktorer plus en grävare och mjölkningen är helt automatiserad och datoriserad.

Och visst fanns det lediga stunder! Dom ägnade vi åt olika föreningar och aktiviteter, helt ideellt. Vallto bönhus ligger oss extra varmt om hjärtat, vi ordnar gökotta, sommarauktioner och gudstjänster. Det är det enda gamla bönhus i hela bygden som fortfarande är i bruk. – Och det är tack vare Elna! säger Ingemar som var ordförande för EFS i Vallto i 25 år.

Och i 20 år var han med i brandkåren. Båda har varit mycket aktiva inom Centern och LRF. – Det har varit så mycket, säger Elna. Men vi har aldrig tyckt att det varit besvärligt, tvärtom – det har varit roligt.

Jätteroligt var också arbetet med böckerna För i Väla (2010) och Gammorla (2012) med Marianne Nilsson som ”redaktör”.

Ingemar och Elna utsågs till Årets Noling 2012 för sina osjälviska insatser som under lång tid främjat och utvecklat bygden. De hyllades med rungande applåder när utmärkelsen blev känd. ”Det gör en glad, säger Elna. Och stolt. Det känns bra att bli uppskattad och sedd."

Ingemar nickar instämmande.

Text: Anna Greta Tjäder
Foto: Anna Greta Tjäder, hemarkiv